Vaknar med en känsla av olust. Allting känns avigt och utanför.
Kommer på benen och ser att morgonen är vacker, men det är som log hon mot en blind. Byn därnere i dalen är borta, gömd i grå dimma.
Häruppe på fjällkanten har vinden sopat undan molnen, men inne i mig skyms glädjen. Grå och innanluden. Glömmer bort doppet i sjön. Dricker mitt kaffe, utan välbehag. Flugsmutset på fönsterrutan blir inte till en örn över fjället idag.
Trögt går jag ut på dasset, ser att det är hög tid. Går inte att uppskjuta.
En liga snöskator skränar förbi, när jag vigilerar iväg genom dvärgbjörken. Det brinner i septembers färger. En höstfinal i orange, rött och neapelgult. Riprisets mörkröda kadmium spelar mot bäckvidets olivgröna och fjällens avståndsblå, skimrande genom trädens ljusflammor.
Jag får höra tranornas hösttrumpeter uppifrån myren. Stannar vid bäckravinen för att lyssna och får syn på strömstaren. Han leker en ensamlek i virvlarna, verkar så otroligt glad.
Med ens sjunger det inombords. Jag är med i glädjen. Dansar nästan med hinken. Att det skvätter bekymrar mig inte.
Står snart och gräver och hör mig själv gnola.
När jag sedan vid bäcken vaskar av mig själv och hinken, känns livet som välsignelse och gåva.
Jag är med igen.
Sädesärlan, född av luft och glädje, gör sällskap tillbaka. Vid trappan vippar hon med stjärten och önskar en god dag.
Välsignade skithink!
Blev han störst som kolorist när höstens vilda färger slutligen försvann? I dessa tavlor han kallar ”vitingar”, bilder som varsamt söker återge dyrbara rester av färg och liv i den första snön, i höstens sakta stigande dimma? En avlägsen bergstopp i meditationens blåa färg, några gula löv på grenen, darrande inför frost och vintervind. Bilder där den muskulösa, liksom murade penselskriften blir mjuk som barnets och den unga kvinnans hud – ömhet även inför förgängelsen. När han äntligen såg vintern – som i den storslagna duken ”Gryning” från 1987 – trädde han in i en ny fas av insikt och konstnärlig mognad. Egendomlig och eggande är denna kraft att utvecklas och förnyas även på ålderns dagar, den gåva som förlänades Goethe, Verdi, den åldrande Tizian. Gåvan att ständigt förbli ett förundrat barn, en spejande fågel. Vad ser han härnäst? När han åter sticker sin vitskäggiga haka i bröstet för att blicka ut över vinterns landskap, klart och utan förfäran. Liv kommer han att se, det liv som inte upphör att växa i hans inre.